Följer strömmen
Jag följer väl strömmen jag också och återgår till att skriva blogg... och måste ju erkänna att jag saknat det enormt! Att skriva av sig av sina känslor och tankar och dela med sig av saker som jag skulle behövt dela med mig av tidigare kanske är en väldigt bra terapi för sinnet? Väldigt ofta har jag saker jag vill prata med någon om men jag veta att ingen skulle förstå mig så jag gör ett försök till att dela med mig av mina känslor till bloggen så behöver man inte ha någon som säger emot mig eller ifrågasätter mina känslor eller mina ord... Jag kan ju börja med att säga stolt att jag har blivit en starkare person, en person som har lärt sig att prioritera sig själv före någon annan, jag vill också stolt säga att jag återigen ser ett ljus i tunneln om min framtid, jag har ingen 100%ig utbildning och inte tror jag att jag någonsin kommer att ha det heller... kanske kommer jag att vara sjukskriven under dom närmsta åren men det behöver jag! Jag behöver det för min skull, inte för någon annans skull eller för att jag är lat och inte vill söka jobb... utan jag behöver dom här åren för att hitta ett sätt för mig själv att läka... som sagt känner jag själv att jag är en fruktansvärd stark person, men det tar tid för ett blödande sår att läka. Jag har aldrig tyckt synd om mig själv eller ens tänkt på att jag har haft det ganska tufft i mitt liv men det har kommit efteråt.. alla minnen jag har från min barndom ( mycket bra minnen också ) äter upp mig och det spelar ingen roll vad jag gör så springer minnena ikapp mig men jag ska sluta springa nu och börja bearbeta och jobba med mig själv som jag kanske äntligen kan göra nu när jag flyttat 70 mil bort från staden mitt liv började, men ibland tror jag att jag har tagit en för stor risk, att jag tog en risk som kan dra mig ner på botten igen och det finns dagar då jag funderar på vad jag i hela helvette tänkte på när jag sa upp lägenheten, packade våra saker och bara flyttade! Kan jag ha gjort mitt livs misstag? Eller har jag tagit ett steg närmare min framgång? Men en sak kan jag säga med säkra och ärliga kort, att jag förstörde ett nästan perfekt förhållande med denna flytt... Sedan dagen vi kom hit så har vi inte varit sams en dag och gamla problem och bekymmer vi haft har flytit upp till ytan och jag tror ärligt talat inte att vi kommer att klara oss igenom detta för jag är trött på att kriga själv och försöka ordna allt på egen hand utan respons! Jag vet med mig själv att jag kan vara förbannad jävla jobbig att leva med och jag vet också att det finns dagar som jag inte är mig själv, men jag försöker! Det gör inte du. Och man måste vara två för att bygga upp ett bra förhållande. Hade detta varit för ett år sedan hade jag brutit ihop totalt och känt att livet är helt meningslöst, men idag känner jag att det är kanske lättare att börja om på egen hand och ta hand om sig själv i några år innan man är mogen att ta hand om någon annan. Jag är glad för att jag kommit så långt att jag kan erkänna för mig själv att jag kanske är starkare ensam och kommer att klara mig mycket bättre på egen hand, kanske det ändå är det bästa för mig hur ont det än gör så gör det mer ont att leva i ett förhållande där ingen av oss är lycklig. Jag tvekar inte en sekund på våran kärlek till varandra, men det kanske inte räcker med att älska varandra längre.
Nu har jag klagat tillräckligt så nu säger jag godnatt istället.
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.
